7 sep kväll
Ja i dag har jag inte gjort mycket alls. Varit trött och ont i huvudet efter festen i går. Och då kan jag nämna jag drack ingen alkohol alls. Ändå blir jag som bakfull fast på känslor.
Det är fuskit tycker jag. Men har jag varit bland mycket folk eller nervös kan jag vara utslagen i en i värsta fall två tre dagar efter. Bara för att min hjärna tar in för mycket på en gång och det blir överslag.
Dom jag berättar sånt för tycker antingen att jag är konstig. Säger att det blir en billig fylla eller tycker att så blir ju alla lite då och då så det är inget att klaga på
Jag blir lite irriterad på de som tycker det sistnämnda.
Det är de som säger att adhd det har vi lite allihop och asberger det är inget konstigt att inte förstå folk. Alla kan ha svårt för det ibland.
För mig känns det som om man säger till en som är blind å det är ingen fara Alla är vi lite blinda då och då så varför säga att det är ett problem?
Nu vill jag inte påstå att det är synd om folk som har diagnoser av något slag. Många omvandlar sina svårigheter till styrkor i stället. Men det känns som att de som säger så inte vill förstå eller kan förstå vilka problem det kan medföra ibland.
Som om man inte får vara annorlunda eller speciell eller ovanlig. Alla ska va lika. Och nåde den som tror sig vara annorlunda. De ska tillbaka in i mallen. Genom att tala om att exempelvis adhd bara är inbillning.
Det jag skulle önska är att de personerna erkänner att diagnoser finns. Och inte bara släta över allt.
Det får i alla fall mig bara att känna mig mindre värd. Eller som att jag ljuger eller är hypokondriker eller inbillar mig allt. Som om de skulle säga sluta vara ett barn som man måste ta hänsyn till utan väx upp. Så du blir en i mängden. Ett nummer i statistiken.
Och jag tror att just den här inställningen som många har i någon mån gör att diagnoserna skjuter i höjden. Att fler och fler känner Sif tvungna att få sina problem svart på vitt.
Vart försvann det att hjälpas åt. Att ta det i den takt det tar och gör så gott du kan?
Må ska vi vara som robotar. Effektivisera, tidsjageri, kan jag spara någon minut så måste jag göra det Och man får aldrig vara sjuk.
Inte konstigt att så många blir sjuka.
Vari finns glädjen och livet med att stressa från jobb till barnhämtning till kurs till möte osv. Och semestern ska vi inte tala om. Så mycket ska ses som möjligt. Så fint som möjligt ska det vara så man kan skryta om det sedan. Och vi blir allt ensammare och ensammare.
Och så undrar folk varför jag inte gillar sommaren. Jo för det är då det skryts allra mest. Och jag gillar inte värmen att svettas och sedan blir jag så störd av att samhället har någon slags oorganiserade ordning i kaoset. Tycker det är skönare vardagen börjar igen. När det blir ordning igen. När samhället funkar som det ska. Och när det blir lite svalare.
Så med de orden säger jag godnatt och sov gott för det ska jag i mitt hus i skogen.
